Helikoptertur över Thanda

oktober 12, 2013 |

Då och då inventeras alla djur i Thanda. Det görs med hjälp av helikopter, man flyger fram och tillbaka och håller noggrann koll med hjälp av GPS. En djurräknare sitter på var sida och ropar vad hon ser till en tredje man som snabbt knappar in i datorn. Det är förstås bara de större djuren man ser, drygt ett dussin arter. Dörrarna på helikoptern har tagits bort och speciella ”räkneramar” sitter på landningsställen så man får bättre koll på att man täcker hela markytan men samtidigt inte räknar samma ställe mer än en gång. Jag får en flygtur tillsammans med Jabulani samt Kyle och Kate som är två unga viltvårdare. Det är ju jättehäftigt att flyga och se den vackra parken från ovan men jag blir lite förvånad över att jag inte ser fler djur på en 20-minuters flygtur; några enstaka giraffer, zebror, en gnu och en vit noshörningsfamilj. Kan bero på att det var i början av eftermiddagen och jättehett, de flesta djur låg nog och flämtade i skuggan under något träd.

Det är lite trångt i baksätet och dörrarna är borttagna – tur det finns säkerhetsbälten

Fascinerande med alla upptrampade djurstigar kors och tvärs

Giraffer från ovan

Nyala – man och gula strumpor

oktober 11, 2013 | 1 kommentar

Nyalan är en vacker antilop. Hanen och honan ser så olika ut att man skulle kunna tro att de är olika arter. Här på Thanda är den ganska vanlig, näst efter impalas så är det den antilop man ser oftast. Hanarna lever ensamma och honorna får ta hand om ungarna. Nu när det är torrt och regnen är försenade brukar några nyalas komma fram och dricka i dammen nedanför altanen vid lodgen.

Stilig nyala-hane med man, ”skägg”, horn och gula knästrumpor

Nyala-hona, ljusbruna med glesa vita ränder, gillar inte brädgången

Gift på zulu-vis

oktober 10, 2013 |

Att gifta sig kostar kor! Sylvester, min field ranger-kompis som bor i ett tält bredvid mitt förklarar. Vill en zulu-man gifta sig med en zulu-kvinna måste man betala till hennes familj. Standardpriset är 11 kor. Zulukungens döttrar är förstås dyrare, de går för det dubbla. Den här hemgiften kallas lobola och är ett tecken på hur mycket man uppskattar bruden och att man menar allvar. Det är också en kompensation till brudens familj för förlusten av bruden. Priset är en förhandlingsfråga mellan familjerna och görs upp innan bröllopet. Är hon välutbildad kan hennes familj begära mer och är hon inte jungfru blir det billigare. Om hon har barn sedan tidigare drar det ner priset ytterligare. Jag frågar vem som avgör om hon är jungfru. Sylvester tittar lite oförstående på mig och säger att det gör förstås den blivande brudgummen. Jag ger mig inte in på funderingar om hur välutbildad en genomsnittlig zulu-man är när det gäller att bedöma jungfrustatus. Lite oklart vad en ko kostar, men det ligger i storleksordning 5000 RND, vilket motsvarar drygt 3000 kronor. Skulle det vara en flicka från en fin familj är det nog bäst man kommer med fina kor också. Elva kor blir ju en årslön för vanliga lågbetalda jobb, säger jag, och undrar hur man fixar det. Ja, det är tufft, medger Sylvester. Och det stannar ju inte vid korna. När man börjar uppvakta flickan, är det lämpligt att ge fadern en mindre summa pengar eller presenter. Och modern ger man tyger eller kläder. Men de flesta människor vill väl inte plötsligt ha elva kor på halsen ? Om man bor i stan, vad skall man göra med korna då, undrar jag. Sylvester skrattar så han nästan ramlar ur stolen. Nja, då för man betala pengar för motsvarande antal kor. Fast alla har förstås inte råd med detta, så då får det bli på avbetalning, man betalar en ko då och då. Eller så får man leva ihop utan att gifta sig. Fast vill man vara respekterad i zulu-samhället bör man vara gift på riktigt.

Hör du nåt som galopperar utanför tältet är det en zebra – inte en häst

oktober 10, 2013 |

I natt vaknade jag av tunga fotsteg precis utanför tältet. Är det en elefant som kommit för att slita sönder mitt tält? Eller ett stort lejon som känner lukten av mat? Nästa morgon syns spår av hovar utanför tältet och vad som ser ut som hästbajs. Zebra alltså.

Zebraspår ser ungefär ut som hästspår

Till skillnad från hemma så gäller här: ”Hör du nåt som galopperar utanför fönstret så är det en zebra och inte en häst”

De är grafiskt vackra på nåt sätt

Den sort som finns här är stäpp-zebra (det finns faktiskt tre olika arter). Zebror är väl lite som hästar, flockdjur som kan springa fort och långt, men är inte de allra snabbaste. Typisk lejonmat. Jag har flera gånger hört mullret av hovar när flocken galopperar iväg redan innan vi fått syn på dem. Vid andra tillfällen har vi kommit ganska nära, sådär 20 m, även till fots

Djurens konung

oktober 10, 2013 |

Lejonet. Symboliserar mod och styrka. Så mycket modigare än andra djur är de nog inte, det finns kanske ingen anledning att ta risker när man är stor och stark och lätt fixar käk. Därför kan man se hyenor köra bort lejon från ett nedlagt byte. Men lejon äter gärna as också och kan köra bort hyenor från ett byte som hyenorna fällt. Det är det enda kattdjur som lever i flock och de behöver oftast inte jobba mer än några timmar per dag för att få mat. Precis som de flesta katter tycker de om att sova eller vila sig större delen av dagen.

Dagtid behöver man som människa knappast vara rädd för lejon. Kommer man för nära går de oftast undan och gör de inte det kan man oftast skrämma dem genom att föra oväsen, vifta med armarna och eventuellt kasta sten mot dem. Sägs det – jag har inte tänkt prova om det funkar. Detta gäller förstås inte om man råkar hamna mellan en mamma och hennes ungar eller om lejonet är sårat eller inträngt i ett hörn. På natten skall man helst inte möta lejon till fots – det är då de jagar. En gång var det en tjuvjägare som hade fångat en impala-antilop här i parken. Han gick hem genom parken tidigt i gryningen, med impalan på ryggen. Lejonen tog båda två.

Hanen är betydligt större och har en tjusig man runt huvudet. Han låter oftast honorna jaga och tar sen maten först!

Lejoninna med unge – observera att ungen är fläckig på bakbenen

Huskatter?

oktober 9, 2013 |

I flera dagar har jag undrat varför Truman och field rangers är så noga med att jag inte ger mig iväg ensam från mitt tält. Eget utforskande av vildmarken och ensamma löparrundor när andan faller på är inte att tänka på. Antingen måste någon av de beväpnade field rangers vara med om vi går till fots eller så måste jag bli hämtad i 4-hjulsdriven bil. Häromdagen förstod jag varför. Denna syn mötte oss när vi kom körande.

Vägen in till vänster bortom sista lejonet är uppfarten till mitt tält.

Fick nästan en känsla av att de låg och väntade på mig.

Inga mer diskussioner om egna promenader…

Vapenlektion

oktober 8, 2013 |

Field rangers eller medlemmarna i APU (Anti-Poaching Unit) är beväpnade. Inte mot vilda djur i första hand utan mot tjuvskyttar. Igår hörde vi att flera noshörningar skjutits i en game reserve i närheten. Tjuvjägarna där hade använt pilgevär, liknande det som en veterinär har när ett djur ska sövas. Pilgevären är tysta, och kan möjligen användas i avsikt att inte döda djuren. En veterinär sprutar motgift mot sövningsmedlet när han är klar, något som tjuvskyttar inte behärskar. De lämnade noshörningarna döda eller döende. Hela idén med APU är ju att skrämma bort tjuvskyttarna och om de kommer in i parken skall APU försöka förhindra att de skjuter ett djur – eller åtminstone försöka ta fast tjuvskyttarna. När det gäller noshörningar är mycket pengar inblandade och straffen är hårda (i Zwaziland är det dödsstraff på att skjuta noshörning). Risken är därför stor att tjuvjägarna skjuter på APU. Flera APU har blivit dödade i Sydafrika, dock inte på Thanda. Ett tjuvskytteliv verkar inte vara värt mycket för APU-grabbarna.

Trumans budskap till de nya rekryterna är tydligt: Ett gevär har ingen hjärna, inget hjärta och inget samvete. Geväret gör vad du gör med det. Det är den som använder geväret som måste ha hjärna, hjärta och samvete.

”Sådana här vapen kommer ni bära om ni blir anställda”

Morgongymnastik & Tjuvjägare?

oktober 1, 2013 | 3 kommentarer

Åker tillsammans med Senseini och Nkosi till Intebane Camp där det bor en hel del volontärer från inte bara Sydafrika utan även Nordamerika och Europa. Det är unga män och kvinnor som är engagerade i olika projekt och de hjälper till lite av varje i parken. Idag såg vi dem plocka skräp i dikena på den allmänna vägen genom parken. Vid Campen hämtar vi upp fyra nya rekryter. De har sökt jobb som field rangers. Det första de skall göra är en språngmarch. Man vill se att de kan springa. Vi springer 3,2 km, jag och rekryterna, som är män i 30-årsåldern klarar sig väl bra men de två rangers som leder det hela kroknar och hänger inte med! Efteråt får rekryterna göra armhävningar på vägen. Jag förmodar att alla blev godkända

Truman kör gemensam anställningsintervju

Rekryterna ser lite nervösa ut

”Klara, färdiga, gå!”

Till en början hänger rangers med

men när vi närmar oss målet är de visst borta

”Ah – där kommer de!”

Fortsatt stärkande morgongymnastik

Två misstänkta tjuvjägare har skådats. Vi är rätt många som drar iväg i flera bilar. Uppe på en ås möter vi några män som rensat vägkanterna från buskar. De har sett två andra män nere i en dal – där det inte borde vara någon. Tjuvjägare? Nkosi går med sin automatkarbin skjutklar. Det händer ibland att parkvakter blir skjutna av tjuvskyttar. Jag får en känsla av att om vi hittar några tjuvskyttar och de inte omedelbart släpper sina vapen, då smäller det! ”Vad för vapen brukar tjuvskyttar ha?”, undrar jag, som inte vill vara med om någon eldstrid. Nkosi lugnar mig med att tjuvjägarna bara brukar ha enkla jaktgevär, så jag behöver inte vara orolig. Säger han och klappar på sin automatkarbin… Vi finkammar sluttningen under flera timmar, möter upp de andra och det snackas en hel del på radio – men några skumma typer syns inte till.

”Jag såg två skumma typer där nere i dalen”

”Truman, vi har fått problem. Två skumma typer setts nere i dalen”

”Här verkar de inte ha gått i alla fall”

Truman dirigerar sökandet

”OK, jag går in här och letar”

Killarna uppe på kullens topp håller utkik

Vilsam spaning

september 30, 2013 |

När jag går ut för att äta min frukost ser jag plötsligt tre hyenor som reser sig upp ur gräset 20 m från mitt frukostbord. Jag noterar tacksamt att de inte avser dela vare sig mig eller frukost med mig, utan lommar iväg.

Utsikt från frukostbordet!

Hyena-spår utanför tältet

De flesta rangers och guider jobbar så att de är lediga var fjärde vecka. Nu har Bongani en ledig vecka så jag och Sylvester utgör morgonpatrullen. Idag är det soligt och varmt men en behaglig svalkande vind blåser. Det blir en helt underbara promenad där vi går över kullar med aloe vera-kaktusar och glesa småträd. Vi ser lite djur, en flock gnuer, några giraffer, imapalas förstås och lite nyalas.

Underbart väder, svalkande vind och fin promenad i tryggt sällskap

På många kullar bildar aloe-kaktusarna glesa skogar

Aloe liknar en kaktus men tillhör vitlök- och liljefamiljen. Här blir vissa över 3 m höga.

Sydafrika kallas ibland för the Rainbow Nation, men det beror nog inte på den här fina regnbågen

Gnuerna (wildebeast) tittar nyfiket på oss innan de springer iväg

Uppe på en kulle med en fin utsikt över parken tar vi paus och funderar över gamarna som cirklar över oss. Vad ska de hitt’ på?

”Nu kommer gamarna!”

Det går en allmän väg genom parken med en sån här elektrisk färist vid parkgränserna

Noshörnings-dramatik

september 29, 2013 |

Målet för dagen är att hitta fler noshörningar. På radion hör jag och Jabulani att helikoptern håller på och skjuter bedövningspil. När vi kommer fram ligger mamma vit noshörning redan på sidan men hon sprattlar fortfarande med benen och ingen har vågat gå fram än. Ungen som är drygt ett år står bredvid, den har fått ett skott också men ännu inte lagt sig.

Mamma vit noshörning ligger på sidan och sprattlar med benen, men ungen står upp fortfarande

Efter någon minut gör den det och vi kan gå fram och lägga en handduk över ögonen på djuren. Med lite grova rep och ett antal gubbar baxas mamman till ett bättre läge och vi kan dra ut trädgrenarna som hon lagt sig på.

”OK, hugg i här nu så drar vi henne rätt!”

Bedövningspil och massa fästingar i rumpan

Samma procedur som igår med sändare, mikrochips, prover med mera. Ungen får sig ett mikrochips och man klipper i öronen men placerar ingen radio i det lilla hornet.

”Så här stor är man när man är drygt ett år!”

Alla noshörningar blir öronmärkta och registrerade

Nåt desinficerande

Radiosändaren stoppas in i hornet

Sen fyller man igen hålet

Den vita noshörningen är lite större än den svarta

Jabulani – noshörningsspårare

Veterinären tar blodprov

Öronmärkningen fotas

När allt är klart, vilket väl tar en knapp timma, så får de en spruta motgift (mot bedövning/sövning) och vi backar undan.

”Nu vaknar de om nån minut”

Plötsligt ser någon att ungen fortfarande har strumpor i öronen (de stoppades i som ljudisolering) och springer fram för att dra ut dem – då reser sig båda noshörningarna – och de verkar inte ett dugg trötta längre. De blänger lite på oss innan de springer iväg – ungen med stora skära strumpor fladdrande i öronen. Vi är säkra på att de åker ut när den passerar genom nästa buske och någon undrar varför vi behöver radiosändare när det finns skära strumpor!

Mamma har rest sig upp

”Ojdå, vi glömde ta ut strumporna ur öronen”