Målet för dagen är att hitta fler noshörningar. På radion hör jag och Jabulani att helikoptern håller på och skjuter bedövningspil. När vi kommer fram ligger mamma vit noshörning redan på sidan men hon sprattlar fortfarande med benen och ingen har vågat gå fram än. Ungen som är drygt ett år står bredvid, den har fått ett skott också men ännu inte lagt sig.
Mamma vit noshörning ligger på sidan och sprattlar med benen, men ungen står upp fortfarande
Efter någon minut gör den det och vi kan gå fram och lägga en handduk över ögonen på djuren. Med lite grova rep och ett antal gubbar baxas mamman till ett bättre läge och vi kan dra ut trädgrenarna som hon lagt sig på.
”OK, hugg i här nu så drar vi henne rätt!”
Bedövningspil och massa fästingar i rumpan
Samma procedur som igår med sändare, mikrochips, prover med mera. Ungen får sig ett mikrochips och man klipper i öronen men placerar ingen radio i det lilla hornet.
”Så här stor är man när man är drygt ett år!”
Alla noshörningar blir öronmärkta och registrerade
Nåt desinficerande
Radiosändaren stoppas in i hornet
Sen fyller man igen hålet
Den vita noshörningen är lite större än den svarta
Jabulani – noshörningsspårare
Veterinären tar blodprov
Öronmärkningen fotas
När allt är klart, vilket väl tar en knapp timma, så får de en spruta motgift (mot bedövning/sövning) och vi backar undan.
”Nu vaknar de om nån minut”
Plötsligt ser någon att ungen fortfarande har strumpor i öronen (de stoppades i som ljudisolering) och springer fram för att dra ut dem – då reser sig båda noshörningarna – och de verkar inte ett dugg trötta längre. De blänger lite på oss innan de springer iväg – ungen med stora skära strumpor fladdrande i öronen. Vi är säkra på att de åker ut när den passerar genom nästa buske och någon undrar varför vi behöver radiosändare när det finns skära strumpor!
Mamma har rest sig upp
”Ojdå, vi glömde ta ut strumporna ur öronen”