Lejonspaning & Bush Dinner

Väckning kl 0600. Massa fågelljud, annars helt tyst. Väntar på att bli upplockad av Truman men sedan hör jag att nån anropar Sylvester på radion. Sylvester ser bekymrad ut. Någon har hört ett skott och Truman är ute och jagar en mystisk bil. Vi kan från vår OP (observation post) se biljakten. Så småningom kommer Truman tillbaka. Han lyckades preja bilen men hittade inget skjutet djur i den.

Det är ju meningen jag skall fixa mat själv i mitt tält men än så länge finns ju inget där så jag får äta lyxig lodge-frukost istället. När vi sitter på terrassen kommer en nyala-familj (färgglad halvstor antilop) och dricker i dammen nedanför räcket! De är törstiga nu när det är torrt och har lärt sig att inte vara rädda för människor här.

Det börjar bli varmt, jag tar mig en siesta och vaknar när Senseidi kommer med en bil. Han säger åt mig att skynda mig, vi ska ner i dalen och möta Truman. Veterinären har kommit hit från Durban och en lejonhanne skall sövas och flyttas till en annan park. Tidigare på dagen har man observerat hur lejonfamiljen med nio lejon kalasat på en nyala-hane. Vi hittar resterna av den stackars nyalan – inte mycket kvar. Men lejonen är borta. Flera andra grupper är ute och spanar efter dem på andra ställen. Truman tror att de kan vara kvar i närheten. Vi stannar bilen och går ur. ”Gå bakom mig, var tyst och gör som jag säger”. Efter ett tag fattar jag att vi faktiskt smyger runt i buskarna för att leta efter en grupp med nio lejon! Truman visar mig färska lejonfotspår.

När tillfälle ges försöker jag försäkra mig om att om lejonen just kalasat på en nyala så är de väl mätta nu. ”Nej, det var en ganska liten nyala och det räcker inte långt för nio lejon, snarare en aptitretare”. Det var inte det svar jag ville höra. ”Men kan vi smyga oss på en grupp lejon utan att de blir varse oss innan vi ser dem?” undrar jag. ”Nej naturligtvis inte, de hör oss långt innan vi ser dem. Lejonen kommer att titta på oss när vi får syn på dem, i bästa fall kommer vi att se alla nio…”.

Inte helt nöjd med svaren försöker jag med; ”’Ok Truman, om det här går som vi hoppas så kommer vi alltså mer eller mindre att kliva in bland en flock lejon som väntar på desserten. Vad exakt kommer de att göra då? Och vad exakt skall vi göra då?”

Truman förklarar: ”Jag fixar dem med blicken och går baklänges, du vänder dig om, tar tag i mina höfter och leder oss tillbaka. Man får inte släppa dem med blicken och absolut inte bli rädd och börja springa”…

Det börjar bli riktigt mörkt och vi hittar inga lejon. Jag är lika glad för det och på radion hör vi att lejonspaningen skjuts upp till gryningen. Däremot kommer vi nära en vit noshörning med en liten unge. De ser ju dåligt, vi kan smyga oss lite närmare fast det är tydligt att mamman har hört oss. Så småningom får hon syn på oss när vi är 20 meter ifrån, och de springer iväg.

Det blir snabbt mörkt och vi kör iväg till Bush Dinner. Man har gjort i ordning långbord med vita dukar i en liten sänka. Lyktor är uppsatta på och runtomkring borden. Här och där brinner eldar på marken. En massa mat är upplagd på buffén och det doftar gott från grillarna. Det är ett stort norskt gäng här. Vi får se lite traditionell zulu-dans med kvinnor i tjusiga hattar. De sjunger nåt om att man skall respektera och vara snäll mot sina grannar – då hjälper de en om man blir ensam och behöver hjälp. På vägen hem får vi ta en liten omväg rakt ut i buskarna eftersom en elefant behagat vräka omkull ett stort träd över vägen.