Varm dusch, tvättmaskin, rejäla lampor, enkelt laga mat, internet som funkar, tillsammans med familjen, ordnade rutiner…
…men inga hyena-skratt,inget lejonryt, inga skorpioner i brasveden, ingen bullrig generator för att få el, inga zebror som klampar utanför tältet på nätterna, ingen patrullering tillsammans med ranger-vännerna, inga noshörningsspår…
Jag har inte ens hunnit börja jobba – och jag längtar redan tillbaka!
En dag tog Linda, managern vid Tented Camp, mig åt sidan och sa att han måste prata med mig. Det lät ju nästan lite olycksbådande men det visade sig att han bara undrade om vi ville bli uppgraderade till Thanda Main Lodge för en natt, när de just nu hade två rum lediga. Vi gillade verkligen Tented Camp och dess närhet till naturen – lyxigt men ändå lite vildmarkskänsla. Men Thanda Main Lodge har flera gånger vunnit utmärkelsen “World’s Leading Luxury Lodge” vid World Travel Awards, så det är klart vi måste testa det!
Thanda Main Lodge – nio villor utspridda på en bergsluttning
Lodgen består av nio bush villas. Varje villa är på mer än 100 m2 och har sängplats för – två personer. Gott om plats alltså, och det klart lyxigaste jag någonsin bott på. När vi kom bröt ett åskväder ut och vi kunde ligga i utkiksverandan och titta på blixtarna. Vid nästa morgons game drive hade det fina vädret kommit tillbaka och efter frukosten kunde vi flyta runt i infinity-poolen, skåda ut över vildmarken och följa en elefanthjord på andra sidan dalen.
Egen pool och utsiktsveranda till varje villa
I en afrikansk safaripark ser man vissa djur ofta och andra mer sällan. Giraffer ser man ofta – de sticker ju liksom ut. Man blir glad av att se giraffer och även zebror är vanliga och roliga att titta på. Impala-antiloper är små och vackra och brukar också finnas överallt. Gnuer och antiloper som kudu och nyala är också mer eller mindre vanliga.
I en Big5-park så vill man förstås helst se alla de fem stora, det vill säga elefant, lejon, noshörning, buffel och leopard. Begreppet Big5 kommer av att dessa fem djur är de farligaste djuren för den – oftast vite – storviltjägaren på troféjakt. Leoparden är den som är svårast att få se. Den är skygg, håller sig ensam och oftast finns ganska få individer i en park. Leoparder planteras inte in – de bryr sig ändå inte om höga taggtrådskrönta elstängsel. Men ofta trivs de ju bra i en safaripark där det finns gott om bytesdjur och ingen som jagar dem.
Under den första halvan av morgonens game drive såg vi några zebror, giraffer och antiloper. Efter att ha hittat och följt gepardspår på vägen så var de plötsligt där mitt framför oss. Geparderna passerade förbi jeepen så nära att vi hade kunnat klappa dem.
Geparderna ignorerade oss fullkomligt och bevärdigade oss inte ens med en blick!
Vi fortsatte och fick syn på färska lejonspår! ”Det var nog därför geparderna vände. De gillar inte varandra – lejon dödar geparder om de kommer åt”, berättade guiden. Vi följde spåren där de svängde av vägen och ut i buskarna. Där låg de ju – en stor lejonhanne och en hona. Vi kunde parkera bara 10 meter ifrån dem. De accepterade vår närvaro men till skillnad från geparderna så kollade de på oss noga.
Den stora lejonhannen med sin nya flickvän
Lite senare mötte vi en Thanda-anställd som pekade upphetsat uppför en sluttning. Han hade sett leopard! Vi körde ut i terrängen och såg två leoparder på avstånd. De var mycket skyggare än lejonen och geparderna. Men guiden anade att de var på väg upp för kullen så han körde lite runt och en av leoparderna korsade lugnt stigen vi stod på, bara 10 meter framför jeepen! Wow! Att se en vild leopard på nära håll var verkligen överväldigande. Den fläckiga pälsen blänkte och skimrade i solskenet, rörelserna var kraftfulla och graciösa. Jag har varit här i 1,5 månader och när någon här frågat mig vilket som är mitt favoritdjur har jag alltid svarat leopard – delvis för att jag så hoppades att få se en. Att få se en vild leopard är få förunnat.
Adam, 13 år, filmade leoparden med sin mobil: IMG_1903
På eftermiddagen såg vi buffel, noshörning och en elefanthjord som korsade vägen precis framför oss. Bland annat en liten unge som bara vara några dagar gammal. De flesta djur, och människor, är väl som sötast när de är små men elefantungar tar nog priset.
Afrikansk buffel – inte lika beskedliga som svenska kor
Afrikansk vägspärr typ 1
Afrikansk vägspärr typ 2
Familjen är på plats för att vara med mig här den sista veckan! De första nätterna bodde de med mig i mitt field ranger tält och fick se hur jag hade haft det under en månad.
Field ranger’s tältläger
Senare flyttade vi till Tented Camp. Det är en lodge för gäster där man bor i tält. Men det är lyxiga tält med trägolv, vanliga möbler och riktiga sängar. Till och med badrum med badkar och wc. Väggarna är av kraftigt tyg och varje ljud utanför hörs tydligt. Servicen är som på ett hotell, någon kommer diskret och bäddar och städar när man är ute.
Tält av det lyxigare slaget
Tälten ligger väl utspridda i skogen så man känner sig som ensam ute i vildmarken. I varje tält finns en liten komradio som man använder för att anropa eskort när man skall gå utanför tältet när det är mörkt. Runt tältlägret finns ett enkelt elstängsel som håller elefanter borta men de flesta andra djur kan komma in, inklusive lejon och leoparder – om de vill. Det händer i princip aldrig – de gillar inte att komma nära folk. Däremot höll vi på att krocka med en stor antilop på vägen till frukost.
Vi har gjort flera safariturer, både morgon och kväll. Väckning i gryningen klockan 0500, te och kaffe i matsalstältet och iväg med jeeparna klockan 0530. Någon gång vid 8-tiden stannar jeepen och fika med muffins dukas fram. Tillbaka till frukost på lodgen klockan nio. Dagen tillbringas i tältlägret med bad i poolen, schack och läsning. Klockan 15 är det high tea vilket betyder mycket mer än bara te. På svenska skulle det nog kallas buffé-lunch.
High tea
Kvällens safaritur körs mellan klockan 16 och 19 och då brukar man stanna på något ställe med utsikt för en kvällsdrink. Sista halvtimmen, på väg tillbaka till lodgen för middag, körs i mörker där spåraren spanar efter djur med en strålkastare.
Jag lever ju med field rangers i deras läger. Vi går upp före solen, oftast klockan fem, och lägger oss tidigt, det blir ju mörkt redan halvsju. Lika bra att sova när det är mörkt och vara vaken när det är ljust.
Tidig gryning vid lägret
Jag sover nog lite sämre här än hemma, vaknar många gånger per natt fast tältsängen är ok. Ibland är det vinden som får tältet att skaka och tältduken slår eller smattrar. Ibland vaknar jag när en sork (den är större än svenska möss och sork låter bättre än råtta) springer över golvpresenningen i tältet. Eller också är det vatten som droppar utanför tältet – det låter likadant.
Man vaknar lätt av lejonvrål, elefanttrumpetande, hyenaskratt, babianskrik, zebror som andas och trampar tungt precis utanför och snubblar på tältsnörena. Sedan finns ett antal fåglar som låter precis som väckarklockor eller telefoner brukar göra hemma och de respekterar inte mina sovtider…
Oftast vet jag inte vilken veckodag det är – det spelar liksom ingen roll här. Tillvaron handlar väldigt mycket om här och nu. Det enda jag egentligen måste ta ställning till är hur mycket kläder jag skall ha på mig och vad jag skall laga för mat. Jag är ganska mycket i händerna på de andra field rangers och viltvårdarna. Säger de att idag skall vi patrullera åt väster så är det bara att hänga med. Är det något särskilt som händer, till exempel att fånga lejon eller spåra noshörningar, så hänger jag med på det. Vissa dagliga rutiner tar längre tid när man lever primitivt, till exempel att tvätta kläder, bränna sopor och värma vatten för att tvätta sig – men jag har ju nära till jobbet…
Det skall bli omelett med lök och bacon
Disk vid stora vattentanken
Klädtvätt
Kvällspyssel, ibland har jag kontakt med internet
Livet här är inte särskilt intellektuellt utmanande men det är rätt skönt att kunna förtränga alla de små bekymmer som man ständigt brottas med på hemmaplan. Jag försöker lära mig så mycket jag kan om att spåra djur, det är fascinerande. Har förstås mycket långt kvar innan jag ens kommer i närheten av de duktiga spårarna här.
Jag saknar min familj och det finns tillfällen när jag inser att civilisationen har sina poänger. Som när jag för några dagar sedan för första gången på fyra veckor fick låna en riktigt het dusch. Eller när jag var i Hluhluwe och fick tag på en riktig espresso. Det är ju också en annorlunda kvällsrutin att lysa under sängen och se efter att där inte ligger någon orm (en field ranger hittade en stor svart orm under sin säng häromdagen), och att lyfta på täcket och kolla att där inte finns några skorpioner…
Thanda har ett antal field rangers anställda. De är till för parken och djurens skull och en av deras viktigaste uppgifter är att skydda parken mot tjuvjägare.
Field rangers är utspridda på cirka ett halvdussin olika läger. De har komradio och är beväpnande med höghastighetsvapen. På några läger finns mycket enkla hytter eller hus men i mitt läger bor killarna i tält. Det finns ingen dusch men vatten finns i en stor tank och arbetsgivaren håller med ett gasolkök och ved, för att elda utomhus med. Field rangers arbetar tre veckor i taget och är lediga var fjärde vecka. Mat får de handla själva och i mitt läger har de ingen kyl eller frys.
Zebran runt hörnet – bakom dasset
En nyanställd field ranger tjänar 4000 RND (knappt 3000 kr) i månaden plus uniform. Thanda betalar mer än de flesta privata parkerna runt omkring, och mat och boende är förstås klart billigare här än hemma. De field rangers jag pratat med tycker att de har ett helt ok jobb.
En typisk dag för en field ranger börjar med några timmars patrullvandring i gryningen. Stängsel kollas, det letas efter snaror och andra spår av tjuvjägare. Sedan kan det bli en patrullering på eftermiddagen också. Någon gång i veckan söks något särskilt område igenom, där någon antingen inne i parken eller en tipsare utifrån sett något misstänkt. De flesta sådana ”larm” slutar med att man aldrig hittar någon tjuvjägare.
Vissa dagar är patrulljobbet för en field ranger helt ok!
Han har tidigare varit tjuvjägare och vet allt om snaror
En del av dagen går åt till matlagning, tvätt av kläder och sig själv. Sådant tar lite tid när vatten måste värmas och allt göras för hand. Ofta kokas bönor eller ärter som är lätt att lagra men som tar ganska lång tid att laga. I mitt läger finns en eldgrop där vi eldar varje kväll. Jag, som har en kyl, kan ha kött som jag grillar. Mitt i eldgropen står en stor gryta där vi värmer vatten. Oftast är det halvvarmt nästa morgon till morgontoaletten. Tyvärr har grabbarna en vana att använda samma kärl till att fylla den stora vattengrytan med, som de använder till att ta bort askan med. Efter en tvätt med det vattnet luktar man lite rökt…
I solnedgången brukar vi samlas runt brasan
Det har hänt att tjuvskyttar har skjutit rangers men det händer mycket sällan, och har aldrig hänt här på Thanda. Nattliga larm på grund av misstänkta tjuvskyttar är inte populära bland rangers. Sikten är i det nästan obefintlig i mörkret men alla djur hör en springande människa på långt håll. Både lejon och andra rovdjur som på dagen undviker människor är mycket mer benägna att hoppa på en springande människa på natten. Elefanter och noshörningar vill man knappast heller springa på i mörkret.
Tjuvjägarna undviker förstås att använda ficklampor så de kommer gärna när det är fullmåne. Då patrullerar field rangers ibland nattetid också. Men tjuvjägarna kan också komma en dag när det är riktigt busväder, eftersom de hoppas att field rangers inte ger sig ut då. Det är nog inte så kul att komma tillbaka dyngsur när man bor i ett tält. Men det verkar vara tuffa grabbar…
Solnedgång från lägret
Förfäderna är viktiga i Zulu-kulturen. I varje by finns en rund hydda för förfädernas andar. Även om någon dör långt hemifrån så är det viktigt att åtminstone anden kommer hem. Anden kan inte komma hem av sig själv utan behöver hämtas hem. För detta ändamål spelar buffalo thorn tree en viktig roll. Det är en taggig buske eller ett litet träd. Kvistarna är zick-zack-formade och på varje krök finns en tagg riktad utåt och en inåt mot stammen. En sådan här kvist sägs representera livet; ibland går det upp, ibland går det ner. Ibland går det framåt, ibland går det bakåt. Således använder man en sådan kvist för att hämta hem anden som finns kvar där personen dog.
Några personer från hembyn åker för att hämta anden. Innan avresa så binds en get vid ett träd och den skall inte få någon mat eller vatten förrän man kommer tillbaka. När man sedan reser iväg får man inte prata med varandra och det är nu man tar med en kvist från buffel-törnbusken.
Anden är kvar på den plats där personen dog – efter en trafikolycka på vägen eller i diket, eller i en sjukhussäng. Att begära att få komma och hämta hem en ande från en viss sjukhussäng är inget konstigt och det görs än idag. Man förklarar situationen för anden, det hela måste gå rätt till annars kan anden bli sur och inte vilja följa med. Anden kryper in i kvisten och taggarna gör att han inte ramlar av. På vägen hem förklarar man hela tiden för anden var man befinner sig. När man tror att anden är med på noterna så kan man till exempel ta en taxi hem. Då måste man betala även för anden, det vill säga man betalar för en extra person. Stannar man på vägen och köper mat eller dricka köper man också för en till.
När man sedan kommer hem så måste man kolla om anden har hängt med. Det gör man genom att ge törnkvisten till geten. Om geten inte äter kvisten så har man tappat anden på vägen och måste göra om allt från början. Om geten äter av kvisten är det bevis på att anden följt med och då tar man med anden till förfädernas hydda och presenterar honom för de andar som redan är där. Geten slaktas och äts upp.
När en zulu-tjej snart skall gifta sig hålls ett förlovnings-party (umkhehlo) i brudens hemby. Hela byn är med och den blivande brudgummen och hans släkt kommer också. En ko slaktas och det dansas, sjungs och festas rejält.
Vi hade turen att bli medbjudna på en sådan fest, i en av byarna som ligger intill Thanda. Medan vi hälsade på brudens far anlände flera bilar fulla med festklädda, sjungande och dansande människor. Hela byn tågade ut på ett fält, längst fram gick männen och de gamla gubbarna, svingandes spjut och små sköldar.
Längst fram gick männen och de gamla gubbarna, svingandes spjut och små sköldar.
Bruden hade en fin zulu-hatt och fick bland annat pengar som fästes i hatten
Alla sjöng och dansade och då och då gjorde någon av gubbarna ett solodansnummer och stampade i marken och viftade mer intensivt med sitt spjut. Tillsammans med ett gäng finklädda tjejer i svarta kjolar och vita BH gick bruden. Hon hade även en stor röd traditionell zulu-hatt. Därefter unga barbröstade flickor i färgglada kjolar. Sist kom barnen och gummorna.
Väl ute på fältet radade tjejerna upp sig och sjöng och dansade. Mittemot radade brudgummens släkt upp sig och härifrån gjorde herrarna då och då, vilt dansandes och svingandes sina spjut, ”utfall” mot brudsidan. Alla gav sedan bruden presenter eller pengar. Sedlarna fästes med säkerhetsnålar i brudens hatt. Vi bjöds på den slaktade kon i farmors enkla hydda.
Video: Zuluförlovning
Kwazulu-Natal är en fattig del av Sydafrika och flera tiotals procent av befolkningen är HIV-smittade. Samhället är auktoritärt och patriarkaliskt. Särskilt tjejerna saknar drömmar, de har inte så många valmöjligheter, ofta handlar det om att familjen förväntar sig att de skall sköta om gamla föräldrar eller sjuk bror, sedan gifta sig och ”stå vid spisen och föda barn”.
Dan Olofsson, Thandas ägare, och hans hustru Christin såg hur människorna i Sydafrika drabbades av HIV och AIDS och tog initiativet till ett projekt som sedan blev Star For Life. Organisation vill uppmuntra barn och ungdomar att våga satsa på att uppfylla sina drömmar om ett bättre liv och ett hälsosamt liv utan HIV. Se www.starforlife.se
Den första skolan engagerades 2005 och nu rymmer projektet 84 skolor i Sydafrika och Namibia. SFL arbetar på flera olika nivåer: School coaches stödjer eleverna och förmedlar kunskap och erfarenheter till lärarna. Mobile health units kör ut till skolorna och bedriver klassundervisning tillsammans med skolans coach. Mobile Health Unit har en stor bil där man har mottagning för eleverna och där man kan HIV-testa sig. Eleverna får också stöd efter skolan och de som inte studerar vidare kan få hjälp med yrkesutbildning. Jag träffade svensken Per Strand som är chef på Star for Lifes kontor i Hluhluwe och det verkar som om Star for Life är ett projekt som faktiskt fungerar.
Jag följde med syster Scebile i en Mobile Health Unit. Vi körde en bit utanför Hluhluwe till Cwakeme High School, en skola med drygt 600 elever i årskurs 8 – 12. Området runt omkring föreföll fattigt och det var ganska skräpigt överallt.
Cwakeme High School är omgiven av högt taggtrådsstängsel och vi blev insläppta av en vakt.
Nästan alla barn hade skoluniform, och de flesta var snygga och prydliga
Vi började med en lektion där school coach Mnqobi hade samlat ungefär 30 elever. Scebile pratade om sex och HIV. Hon pratade mest på zulu men det verkar som om zulu numera innehåller ganska många engelska ord så jag förstod sammanhanget. Eleverna var lite generade – det blev en del nervösa skratt och tittande ner i golvet – men verkade engagerade och diskussionen var livlig.
Syster Scebile fick alla att i korus säga ”abstinence is cool”
Scebile tryckte på att det enda sättet att veta om man är HIV-smittad är att testa sig och att det är viktigt eftersom det faktiskt finns en fungerande och gratis behandling. Efter lektionen var det mottagning i bilen. Coachen hade gjort listor på elever som skulle få träffa syster Scebile. I princip bara tjejer, nästan alla med antingen mensvärk eller huvudvärk, inget allvarligt. Där var en liten 15-årig flicka som såg mager och eländig ut. Hon hade fått en behandling mot tuberkulos men tar nu några andra piller också som hon fått från något sjukhus. Jag undrade om det inte var så att hon faktiskt hade AIDS och man enades om att göra hembesök inom några dagar.
Några gånger om året kommer Star for Lifes kör till Sverige och gör en stödgala, se www.starforlife.se/konserter.
Twig snake betyder kvist-orm, rakt översatt. Den ser precis ut som en gren eller kvist, och kan till och med svaja lite i vinden. Väldigt lätt att missa även om den sitter i ansiktshöjd i den buske du just går förbi. Och inte är det någon bekantskap du gärna vill göra. Gren-ormen är mycket giftig och något motgift finns inte, dödligheten är hög efter ett bett. Över hälften av alla dödsfall i Sydafrika efter ormbett beror på twig snake. Trots det biter den mycket sällan människor, i princip bara om man tar tag i den. Den lever på ödlor, grodor och ibland fåglar. Det luriga är att bettet inte gör särskilt ont, ungefär som ett myggbett, eller så kan man tro att man rivit sig på en taggig buske. Det tar något dygn innan man blir dålig och då är det för sent…
Twig snake lurar väl kamouflerad till en gren i en buske och biter med ett dödligt gift.