Elefantkontakt

Rambo, Rachel och lilla Jabulani bor alldeles i närheten av Thanda. Rambo är störst och väger 4,5 ton. Han och Rachel kommer från en elefanthjord i en safaripark i Zimbabwe som började få för många elefanter. Hela hjorden skulle skjutas eftersom man inte bara kan skjuta några individer – de som blir kvar blir då omöjliga att ha i närheten av människor.

Ett trettiotal elefanter i hjorden dödades men tre små elefantungar lyckades smita undan. När de hittades nästa dag hade ingen av jägarna hjärta att skjuta dem utan de togs omhand och fick växa upp tillsammans med människor. Som vuxna var de därmed lite för orädda för att platsa i en safaripark. Särskilt Rambo blev busig och rev ner elledningar, grävde upp kablar och puttade safarijeepar med gäster ner i vattenhål!

Rambo och Rachel fick jobb som ”uppvisningselefanter” och som besökare på ”Bayele Zulu Elephant Interaction” får man veta en hel del om elefanter och mata dem med pellets. De två elefantskötarna går varje dag ett par mil tillsammans med den lilla elefantgruppen som för ett par år sedan utökades med elefantungen Jabulani (”lycka” på zulu).

För elefanterna är skötarna en del av hjorden. När en av elefantskötarna bytte jobb kom Rambo varje dag i flera månader till hans lilla hydda där han lade sig ner på knä och kikade in genom dörren för att se om han var hemma!

DSC_0610

Mamma Rachel och lilla Jabulani, 3 år

DSC_0631

Pappa Rambo, 4,5 ton

DSC_0703

Vi fick stoppa in pellets i munnen på Rambo

 

Lejonflytt

Några lejon skall flyttas från den äldre till den nyare delen av Thanda, där det hittills inte har funnits några. För att flytta lejon måste de först sövas. Man kan komma ganska nära dem med bil, så vi har med oss en veterinär med bedövningsgevär. En lejonmamma och hennes ungar har siktats när de kalasar på en zebra.

DSC_0313

Lejonmamman blänger ner på oss, bara några meter bort

Veterinären får iväg ett skott men troligen slår det i buskar eller gräs så det träffar inte. Lejonmamman ryter och gör ett utfall mot oss och för en sekund tror jag att hon skall hoppa ner på jeep-flaket där vi står. Vi kan sedan komma så nära att vi kan skjuta den ena ungen. Den andra springer iväg men kommer tillbaka och ställer sig bredvid och slickar sin sovande brorsa och försöker väcka honom.

DSC_0320 Vad är det med dig brorsan? Vakna nu!

Då kan även hon skjutas och så småningom lägger hon sig snällt bredvid sin bror. Mamman har vid det här laget blivit rädd och varje gång vi pressar jeepen genom buskarna för att komma närmare så drar hon sig undan. Vi ägnar timmar, i strilande och faktiskt ganska kallt regn, åt att cirkla runt och köra in och ut i snåriga taggiga buskage innan veterinären får till ett bra skott.

DSC_0331 Pilen träffade där den skulle – och lejonmamma sover sött

Sedan iväg till en boma (inhägnad) i den nya delen av Thanda, med alla lejonen. Det har regnat hela dagen och de stackarna ser ut som de ägnat sig åt gyttjebrottning. Veterinären ger dem ett motgift och vi ställer oss utanför och tittar på när de vaknar. Då är de ganska groggy och ragglar runt en stund innan de piggar på sig.

DSC_0362 Lejonen börjar vakna men är fortfarande groggy – brorsan rullar runt i bakgrunden

Jag har blivit tillsagd att tvätta händerna noga efter att ha rört ett lejon, de kan ha läskiga baccilusker på sig. När jag står på flaket över lejonet och duckar för en taggig buske byter jag grepp med händerna. Just då tvärbromsar jeepen och jag dyker med ansiktet ner i skrevet på lejonet. Plötsligt har jag fått en ny doft – av lejonhanne – inte oangenäm men djuriskt maskulin…

 

Safari – game drive eller till fots?

Det finns gott om djur i Sydafrika. Vissa mindre djur som vårtsvin, mindre antiloper och enstaka hyenor och leoparder finns här och där på landsbygden men chansen att se dem är liten. I vissa nationalparker och reservat kan man köra egen bil, i andra måste man åka med en guide i parkens jeep, en så kallad game viewer. Det är oftast en helt öppen Land Rover eller en Toyota LandCruiser med tre baksäten, oftast lite upphöjda. Jag tycker att har man tagit sig ända till Sydafrika är det dumt att snåla och köra egen bil inne i en park eller game reserve. Man sitter så lågt att man knappt ser över gräset men framför allt tillför ju en guide så mycket. Guiden kan parken och berättar om det man ser, han har ofta radiokommunikation med andra guider och vet var djuren är just nu. I en game viewer sitter man dessutom högre och ser mycket bättre än i en vanlig bil.

DSC_0752

Game viewer, guiden kör och där fram sitter en tracker som letar spår och hjälper föraren undvika stenar och gropar

På vissa ställen kan man gå till fots, så kallad bush walk. Man ser nog fler djur på kort tid om man åker i en game viewer med guide, med bil kan man ju avverka mycket längre sträcka och täcka in fler områden. Men det är också så att de flesta djur är mindre rädda för en bil, även om det är en öppen bil med människor i, än de är för människor till fots. Så oftast kommer man närmare djuren med bil, om terrängen tillåter, än till fots.

Jag har ju nu haft förmånen att få gå rätt mycket till fots i en game reserve, nästan alltid har vi varit bara två eller tre personer. Även om man på några timmar i en game viewer säkert hade sett fler djur och kanske på närmare håll, så är det en fantastisk känsla att smyga omkring i bushen där man vet att det finns lejon, leoparder, elefanter, noshörningar, zebror, hyenor, antiloper, vårtsvin (Pumba) med mera. På varje patrullrunda jag har gått så har vi alltid sett flera olika sorters djur. Att lära sig tyda tecknen på marken; spår, spillning och avbitna eller avbrutna växter och hela tiden höra alla bushens olika ljud missar man ju också när man sitter i en bil.

P1130380

Till fots måste man gå tyst och ha alla sinnen på helspänn

Är man på safari i Sydafrika och har gott om tid, rejäla kängor, tycker om att gå i naturen och inte drar sig för att svettas och få lite rivsår på armarna rekommenderar jag en bush walk, om det är möjligt, och inte bara att se allt från en bil.

 

Lejonkungen äntligen fri

Den stora lejonhannen har varit instängd i en boma (inhägnad) i två månader. Han har kommit från en annan safaripark men har inte kunnat släppas ut här i Thanda förrän man hade flyttat några andra lejon till en annan del av Thanda. Men nu var det dags! Han är mycket större än någon hanne de haft tidigare på Thanda. Hans rytande hörs många kilometer och skickar kallar kårar utefter ryggen!

Det blev en bra dag för honom tror jag. Han kunde promenera ut i friheten, han fick en flickvän i samma ögonblick han gick ut genom grinden och där låg visst middagen serverad också (han ville först inte gå ut så middagen lades där som lockbete).

DSC_0293

”Nu har jag varit instängd här i två månader. Jag har så trååååkigt!”

DSC_0295

”Men vänta – nu händer nåt! Dom öppnar grinden!”

DSC_0436

”Kan jag gå ut nu – bara sådär?”

DSC_0447

”Hejdå buren – nu sticker jag ut i friheten!”

DSC_0458

Nämen hej sötnos – var har du varit hela mitt liv?”

DSC_0469

”Hur kan du tänka på mat nu?? Jag är ju här!!”

DSC_0481

”Lugn Baby – ska bara fixa middan”

DSC_0490

”Sådärja – då går vi!”

 

 

Öppna safari-park – så funkar det

Att öppna en private game reserve i Sydafrika är inte så lätt som man kanske tror.  Att kunna skylta med ”the big 5” ger extra status och attraktionskraft i ett land där det faktiskt finns hundratals game reserves, nature reserves och nationalparker.

Så här går det till:

1)  Köp ett stycke mark. Vill du kunna ha lejon eller elefanter måste området vara ganska stort, sikta på minst en kvadratmil. Kräver ju då oftast att man köper mark från flera säljare.

2)   Fixa en skötselplan, där det bland annat skall framgå vilken sorts natur det handlar om, vilka djur man tänker ha, hur många och hur alltsammans skall övervakas. Till detta behöver man en kunnig och erfaren ekolog.

3)   Fixa stängsel. Måste ofta vara elstängsel och det måste vara mer avancerat om man skall ha lejon eller elefanter.

4)   Fixa inspektioner och alla tillstånd.

5)   Fyll på med djur.

6)   Fixa en APU, anti-poaching unit, för att skydda parken mot tjuvjakt.

7)   Håll koll på stängslen hela tiden, både tjuskyttar och djur kan förstöra dem (gräva hål under).

8)   Ha en duktig ekolog som ser till att i tid balansera mängden av olika djurarter mot varandra och med hänsyn till markens förutsättningar.

9)   Bygg en lodge, köp game viewers (jeepar), anställ guider och övrig personal. Glöm inte verkstäder med personal.

10)  Annonsera efter gäster.

Lämpligt är kanske att börja med växtätare och låta dem föröka sig innan man tar dit stora rovdjur. Det handlar egentligen om lejon och geparder. Leoparder och hyenor samt alla mindre katter som genet, serval och caracal tar sig in själva! De upptäcker att här finns det gott om byten och ingen som jagar en. Även vårtsvin och vildsvin tar sig in själva – de gräver sig under elstängslen. Vill man ha afrikanska vildhundar måste man tänka sig för noga. De är mycket effektiva rovdjur och en flock kan snabbt ”äta upp” en game reserve! Det är kanske därför som det knappt finns några vildhundar kvar i Sydafrika – färre än 100 stycken. Sydafrikanska regeringen vill ändå bevara vildhunden och utlovar stöd till de parker som har vildhundar. Thanda hade blivit lovade ungefär 100 impalas per år om de hade en flock vildhundar. Tills ganska nyligen hade de en flock på drygt ett dussin men de var tvungna att göra sig av med dem (de flyttades till nåt reservat i Kalahari) eftersom flocken tog tre zebror eller antiloper varje dag (räkna på årsförbrukningen!) och de aldrig fick några impalas…

Lejon och elefanter kan bli problem om de blir för många – lejon för att de äter upp de andra djuren och elefanterna för att de river träd och buskar och ”förstör” marken. Så dessa båda arter måste man hålla man noga kolla på. Noshörningar är inget problem i sig men de drar till sig tjuvjägare som gör att man måste ordna med bevakning och anti poaching units, APU.

Sugen på att öppna Safari-park?

Elefanter!

Äntligen!

Jag har varit här i drygt tre veckor och inte sett så mycket som en snabelände. Jag började skoja med rangers om att de nog inte har några elefanter här på Thanda (de har ungefär 40 stycken), utan att de bara har en gubbe som går ut och sprider ut elefantbajs och gör elefantfotspår överallt, så att det skall se ut som om de har.

Men idag träffade jag dem. Vi hade bara hunnit gå några minuter på vår morgonpatrull när vi hörde knak och brak i skogen. –Låter som elefanter, sa Sibusiso. Vi hade vinden i ryggen så vi försökte smyga en omväg men elefanterna var såklart varse oss när vi såg dem. Fyra stycken. De stod nere i en bäckravin, så vi stod ganska bra där vi stod lite ovanför, men det hade nog varit  oklokt att går ner i bäckravinen för att komma närmare. Tyvärr stod de mest med rumpan mot oss, men jag fick  några bilder genom buskarna i alla fall!DSC_0160

Nkosi anropar oss på radio och säger att han står på en kulle och ser två elefanter som slåss. Det vill vi också gärna se men når vi kommer upp till kullen en liten stund senare är elefanterna borta. Vi letar efter dem en stund innan vi får ge upp och förundras över hur något som är så stort så snabbt kan försvinna ljudlöst.

DSC_0200

Hur kan en elefant bara försvinna?

 

 

 

Gnusläpp

Thanda Private Game Reserve består av två delar. Ungefär hälften av den 14000 hektar stora ytan har relativt nyligen införlivats i parken. Det är egentligen ett område som egentligen ägs av zulu-kungen men som Thanda nu har leasat på 99 år – Thanda Duna Royal. Ännu finns det ett staket mellan de två halvorna men det skall tas ner senare i år. Man håller  fortfarande på och fyller på med djur i det nyare området av parken. I morse fick jag vara med när de släppte ut ytterligare 18 gnuer som köpts in från en annan park där de uppenbarligen hade ett överskott.

Gnuer behöver man inte söva för att fånga, som tex lejon, utan de har fösts ihop på ”cowboy-vis” och med hjälp av helikopter. Inför biltransporten har de fått en spruta lugnande men viltvårdarna  Mariana och Letucia ser att de är lite stressade. När dörren öppnas trängs de ivrigt för att komma ut. Några blir nertrampade men reser sig snabbt för att springa ut i sitt nya hem.

DSC_0678

En långtradare kommer lastad med gnuer

DSC_0762 - version 2

Ut i friheten!

Oemotståndliga giraffer

Alla vet hur en giraff ser ut. Här i parken ser jag dem varje dag, ibland bara huvudet som sticker upp över vegetationen. De är verkligen enastående vackra, rör sig graciöst, som i ultrarapid, och ett givet fotoobjekt. Kan inte låta bli att fota giraffer trots att jag redan har tagit mer än hundra bilder.

Giraffens hörsel är känslig, men dess främsta sinne är  synen. Den har bra koll på omgivningen och upptäcker tidigt faror. Därför uppehåller sig andra djur som zebror och antiloper gärna i giraffens närhet.

DSC_0819

Alla giraffer har långa ögonfransar men bara honorna har hår på hornen

DSC_0557

Giraggen kan springa fort – upp till knappt 60 km/h har uppmätts

DSC_0561

Gamla giraffer bleknar inte och blir gråhåriga som människor, de blir mörkare med åren – den till höger är alltså en gamling

Noshörning – på väg att utrotas?

Den grymma jakten

Noshörningar som förut fanns i stora delar av Afrika har varit på nedgång i flera hundra år. Den vita finns inte längre kvar norr om södra Afrika och den var nära att utrotas för några decennier sedan då starka skyddsåtgärder sattes in. Från Hluhluwe-Imfolozi-parken har man kunnat släppa ut vita noshörningar till många parker i Sydafrika. För 2010, 2011 och 2012 var antalet dödade noshörningar (de finns bara i ”skyddade” parker) i Sydafrika 333, 448 respektive 668. Till september i år hade 635 noshörningar dödats av tjuvjägare.

DSC_0676 - version 2

Noshörningsunge

Det dyrbara hornet

Noshörningnshorn har använts i traditionell kinesisk medicine sedan mycket länge. Det används mot i princip allt från huvudvärk till cancer, däremot är det nog en myt att kineserna använder det som afrodisaikum. Efterfrågan på noshörningshorn har ökat kraftigt på sista tiden. Inte bara i Kina utan nu även i Vietnam, när välstånd och pengar ökar i dessa länder. Det tragiska i sammanhanget är att noshörningshorn inte har några farmakologiska effekter. Själva hornet som bara sitter fast i skinnet (och inte i skelettet som ”riktiga” horn) är bara hårt keratin – samma material som i naglar. Men det används inte bara som medicin – det har också blivit statussymbol! I Vietnam (där sköts den sista noshörningen 2010) lär de servera drinkar med rivet noshörningshorn i på de riktigt fina festerna – inte för att det smakar gott utan bara för att det är dyrt och förbjudet!

P1130159

Hittat i en lokal tidning

Priset på noshörningshorn skenar uppåt. 2009 fick en tipsare här i trakten 500 RND (drygt 300 kr) för att ge tips om var i parken noshörningarna fanns. I år betalas denna tjänst med 50 000 RND! En tjuvjägare som skjuter en noshörning får för närvarande ungefär 50 000 RND per kg. Ett horn från svart noshörning väger 2,5 – 3,5 kg och från den vita 3,5 – 5 kg. Kilopriset borta i Sydostasien är nu uppe i över 500 000 kr/kg. Det är högre än för guld! Ligorna som driver denna smutsiga handel infiltrerar byarna runt parkerna och kan till exempel ge bort en fin mobiltelefon med abonnemang till någon som då och då arbetar i parken, eller till en pojke som vallar kor utanför stängslet.   –Spanar du in en noshörning åt oss får du 50 000 RND!

Svår frestelse förstås i ett samhälle där arbetslösheten är monumental och de som har jobb ofta får uselt betalt. Det höga priset och straffet för att åka dit gör förstås att en tjuvjägare är beredd att göra vad som helst, och det är nog inte så kul att som field ranger stå mellan en tjuvjägare och en noshörning…

P1130160

Det kan nog vara farligt att vara tjuvskytt också

Förbud eller inte?

Det är inte alla som tycker att handel med noshörningshorn borde vara förbjuden. Jag träffade viltvårdare som tror att noshörningen har större chans klara sig om handeln legaliseras. Att handeln är förbjuden påverkar knappast efterfrågan i Sydostasien. Folk blir allt rikare där, efterfrågan ökar och de kan betala mer. Om handeln är förbjuden så gör det att alla horn på marknaden måste komma från tjuvskjutna djur. Men noshörningar dör självklart av naturliga orsaker också och parkerna har ofta lager av sådana horn, på vissa ställen stora lager. Hornet, som ju inte är särskilt hårt slits ner hela tiden och förnyas på ungefär fyra år. Så man kan såga av hornet – det växer ut ett nytt – och efter några år kan man såga av en bit till. Det finns faktiskt farmare som förutser att man kommer att släppa på handelsförbudet och som har noshörningsfarmer. De har vid det här laget byggt stora lager av horn. Om alla dessa horn, som för närvarande ligger i lager, plötsligt kommer ut på marknaden kommer det att dumpa priset så pass att det inte är värt att tjuvskjuta noshörningar längre, resonerar man. Då slipper man att det byggs upp gangstersyndikat, som sysslar med handeln, man slipper ha så mycket vakter och framför allt behöver de inte riskera sina liv. Även om dessa gangstersyndikat primärt sysslar med noshörningshandel så brukar ju en lukrativ illegal verksamhet föra med sig en del annan skum verksamhet också, till exempel korruption. Fast det är inte svårt att hitta viltvårdare som tycker precis tvärt om – alltså fortsatt förbud.

P1120950

Affisch jag sett på några ställen

Elefanter – naturens bulldozers

Elefanter är som bekant stora djur. Är man precis i närheten är de ju svåra att missa. De väsnas också ganska mycket när de river ner skogen för att stoppa den i mun. Märkligt nog har jag fortfarande efter tre veckor ännu inte sett någon elefant. Men de märks ändå. Jag har hört trumpetande några gånger från mitt tält. Man ser var de har varit också. En stor elefant stoppar i sig sådär 150 kg mat om dagen. De har en ganska ineffektiv matsmältning, och nästan lika mycket kommer ut i andra änden. Handbollsstora ljusbruna bollar. Överallt. I Thanda river elefanterna ner skyltar och självutlösande kameror som viltvårdarna satt upp och lägger träd över vägen. För att hindra bilar?

Elefanter är det djur, som näst efter människan, påverkar sin omgivning mest. De bryter av träd eller rycker upp dem, de bökar i jorden och gör hål i marken. De är en typisk nyckelart, det vill säga en art som har stor betydelse för sitt ekosystems funktion och de håller landskapet öppet. Men när elefantens naturliga livsmiljö krymper eller den inte kan röra sig fritt blir det lätt för många på samma ställe och de kan ”förstöra” landskapet.

Elefanttjurar i Pongola Game Reserve forcerade staketen och tog sig till närliggande reservat där det fanns honor. När de ”gjort det de skulle” återvände de till Pongola och ett år senare så stod plötsligt honorna utanför staketet till Pongola. Då insåg man att man måste låta elefanterna kunna röra sig mer fritt mellan reservaten. Så föddes organisationen ”Space For Elephants” som arbetar för att knyta ihop reservat eller ordna korridorer mellan dem för att elefanterna skall kunna röra sig mer naturligt och därmed även minska miljöpåverkan.

www.space4elephants.org

DSC_0014

Elefantbajs finns överallt

DSC_0394

Elefantstig – varför gå runt träd man kan gå genom dem?

P1130343

Elefant-grafitti