Den grymma jakten
Noshörningar som förut fanns i stora delar av Afrika har varit på nedgång i flera hundra år. Den vita finns inte längre kvar norr om södra Afrika och den var nära att utrotas för några decennier sedan då starka skyddsåtgärder sattes in. Från Hluhluwe-Imfolozi-parken har man kunnat släppa ut vita noshörningar till många parker i Sydafrika. För 2010, 2011 och 2012 var antalet dödade noshörningar (de finns bara i ”skyddade” parker) i Sydafrika 333, 448 respektive 668. Till september i år hade 635 noshörningar dödats av tjuvjägare.
Noshörningsunge
Det dyrbara hornet
Noshörningnshorn har använts i traditionell kinesisk medicine sedan mycket länge. Det används mot i princip allt från huvudvärk till cancer, däremot är det nog en myt att kineserna använder det som afrodisaikum. Efterfrågan på noshörningshorn har ökat kraftigt på sista tiden. Inte bara i Kina utan nu även i Vietnam, när välstånd och pengar ökar i dessa länder. Det tragiska i sammanhanget är att noshörningshorn inte har några farmakologiska effekter. Själva hornet som bara sitter fast i skinnet (och inte i skelettet som ”riktiga” horn) är bara hårt keratin – samma material som i naglar. Men det används inte bara som medicin – det har också blivit statussymbol! I Vietnam (där sköts den sista noshörningen 2010) lär de servera drinkar med rivet noshörningshorn i på de riktigt fina festerna – inte för att det smakar gott utan bara för att det är dyrt och förbjudet!
Hittat i en lokal tidning
Priset på noshörningshorn skenar uppåt. 2009 fick en tipsare här i trakten 500 RND (drygt 300 kr) för att ge tips om var i parken noshörningarna fanns. I år betalas denna tjänst med 50 000 RND! En tjuvjägare som skjuter en noshörning får för närvarande ungefär 50 000 RND per kg. Ett horn från svart noshörning väger 2,5 – 3,5 kg och från den vita 3,5 – 5 kg. Kilopriset borta i Sydostasien är nu uppe i över 500 000 kr/kg. Det är högre än för guld! Ligorna som driver denna smutsiga handel infiltrerar byarna runt parkerna och kan till exempel ge bort en fin mobiltelefon med abonnemang till någon som då och då arbetar i parken, eller till en pojke som vallar kor utanför stängslet. –Spanar du in en noshörning åt oss får du 50 000 RND!
Svår frestelse förstås i ett samhälle där arbetslösheten är monumental och de som har jobb ofta får uselt betalt. Det höga priset och straffet för att åka dit gör förstås att en tjuvjägare är beredd att göra vad som helst, och det är nog inte så kul att som field ranger stå mellan en tjuvjägare och en noshörning…
Det kan nog vara farligt att vara tjuvskytt också
Förbud eller inte?
Det är inte alla som tycker att handel med noshörningshorn borde vara förbjuden. Jag träffade viltvårdare som tror att noshörningen har större chans klara sig om handeln legaliseras. Att handeln är förbjuden påverkar knappast efterfrågan i Sydostasien. Folk blir allt rikare där, efterfrågan ökar och de kan betala mer. Om handeln är förbjuden så gör det att alla horn på marknaden måste komma från tjuvskjutna djur. Men noshörningar dör självklart av naturliga orsaker också och parkerna har ofta lager av sådana horn, på vissa ställen stora lager. Hornet, som ju inte är särskilt hårt slits ner hela tiden och förnyas på ungefär fyra år. Så man kan såga av hornet – det växer ut ett nytt – och efter några år kan man såga av en bit till. Det finns faktiskt farmare som förutser att man kommer att släppa på handelsförbudet och som har noshörningsfarmer. De har vid det här laget byggt stora lager av horn. Om alla dessa horn, som för närvarande ligger i lager, plötsligt kommer ut på marknaden kommer det att dumpa priset så pass att det inte är värt att tjuvskjuta noshörningar längre, resonerar man. Då slipper man att det byggs upp gangstersyndikat, som sysslar med handeln, man slipper ha så mycket vakter och framför allt behöver de inte riskera sina liv. Även om dessa gangstersyndikat primärt sysslar med noshörningshandel så brukar ju en lukrativ illegal verksamhet föra med sig en del annan skum verksamhet också, till exempel korruption. Fast det är inte svårt att hitta viltvårdare som tycker precis tvärt om – alltså fortsatt förbud.
Affisch jag sett på några ställen