Jabulani hämtar mig i den gamla jeepen före soluppgången. Vi skall hitta noshörningar för att märka dem med radiosändare. En helikopter har hyrts in eftersom det inte är ett helt enkelt uppdrag. Först måste helikoptern få veta vilket område noshörningarna finns i och då behövs spårning på marken. Vi kör bort till den östra delen av Thanda. Där borde det finnas några svarta noshörningar. Det tar säkert en halvtimme att komma dit och under tiden ljusnar det. Så bestämmer sig Jabulani för att nu skall vi börja kolla. Han kör långsamt och spanar i vägkanten. Vi stannar några gånger och han visar mig. Noshörningen är ett av jordens få tretåiga djur. Mittentån ger ett halvdecimeterlångt avtryck och sidotårna ger mindre avtryck. Så småningom stannar vi och följer ett spår in i buskarna. För mig är det obegripligt hur Jabulani kan följa det.
Färskt spår av noshörning!
Spår av svart noshörning – Nej, de är inte alltid svarta, just den här gick i aska innan den gick över vägen!
”Här är alldeles färska spår av en svart noshörning!” viskar han plötsligt. Svarta noshörningar är tydligen allmänt griniga och tycker att anfall är bästa försvar. Väger man drygt ett ton och har både mycket skinn och ett livsfarligt vapen på näsan kan man förstås vara kaxig. Jabulani tar automatkarbinen han haft över axeln och håller den i handen. ”Om noshörningen anfaller så vänta bakom mig tills jag säger vad du skall göra. Du kan inte springa ifrån en noshörning – det enda sättet är att gömma sig bakom ett tjockt träd eller att klättra upp i det. Så håll koll på var det finns bra träd.” Man måste också ha koll på vindriktningen, det blir förstås mindre farligt om man spårar i motvind. Fast nu följer vi faktiskt spåret i medvind…
”Här är spåret!”
Plötsligt tvärstannar Jabulani. En stor svart skugga rör sig på andra sidan några buskar. Jag ser inte alla detaljer men att det är en noshörning hinner jag se innan Jabulani, både nervöst och förtjust, tecknar åt mig att nu backar vi! Noshörningen frustar och bökar runt lite i buskarna – de har dålig syn och den kan inte se oss – innan den springer iväg bort från oss. Vi meddelar på radio var den finns.
”Schhhhh! Den är alldeles i närheten!”
Då möter vi två ”rangers” till. Tillsammans tar vi upp ett nytt spår och än en gång förundras jag över med vilken fart de följer ett spår. Jag behöver åtminstone en minut för att fatta vilket märke som är noshörning (marken är ju täckt av spår från elefanter, giraffer och olika sorters antiloper) och åt vilket håll noshörningen har gått. Spårarna går snabbt framåt och markerar tyst spåret med handen.
”Jag tror det här spåret är ifrån igår”
”Hmm. Den här spillningen från svart noshörnign är från igår”
”Som du ser går spåren uppför kullen där. Noshörningen måste var på andra sidan”
”Kommer inte den där helikoptern snart?”
”Där är ju helikoptern!”
”Noshörningen finns därborta nånstans”
Efter att ha meddelat vart noshörningen har gått sätter vi oss och väntar på helikoptern. Den dröjer alltför länge, noshörningarna kan ha hunnit långt. Det börjar regna och helikoptern ger upp de två fina noshörningar vi spårat upp åt den. Istället får vi order om att leta i ett annat hörn av parken. På vägen dit kör vi nästan in i en flock lejon som ligger i gräset precis vid vägen. Vi stannar 20 meter framför lejonen och det blir några bra bilder. Jag frågar Jabulani om vi kommer att köra förbi lejonen – det närmaste ligger ju precis vid vägkanten. ”Nej, vi vänder – vi vill inte ha några lejon i jeepen.”
”Titta där kommer en bil!”
”Vad säger ni – ska vi hoppa in i bilen och ha lite kul?”
Vi stannar i en gräsbevuxen sluttning med glesa träd. Nedanför sluttningen ser vi på nytt färska spår av svart noshörning. Jag är djupt imponerad – Jabulani kan helt klart sitt jobb. Men nu hör vi på radio att helikoptern har siktat en noshörning i en annan del av parken. Vi springer tillbaka till jeepen och sedan visar Jabulani att han kanske borde byta jobb till rallyförare. Jag tror nog att han kan hålla sig på vägen eller vad man skall kalla det vi kör på, men om vi möter en elefant i nästa kurva? Den gamla Land Rovern klagar högljutt, det knakar, skramlar och klonkar överallt. Dörren på Jabulanis sida går inte att stänga men han brukar hålla igen den med armbågen. Fast när han kör i full fart och måste veva som en galning på den tröga ratten kan han inte bry sig om dörren som hänger rakt ut och slår i träd och buskar.
När vi äntligen kommer fram ligger redan en svart noshörning i gräset och det är ganska mycket folk runtomkring. Man har borrat hål i hornet och stoppat in en radiosändare. Veterinären tar prover, det mäts på längden och tvären, fotograferas med mera. Ett antal park-gäster låter sig fotograferas när de klappar den sovande jätten.
Sovande svart noshörning med mass folk runt.
Öronmärkt noshörning